Cecilia Engfelt Manusförfattare

Om mig

Jag började intressera mig för filmbanschen relativt sent, men tanken på de kreativa uttrycksmöjligheterna lockade mig och jag ville gärna studera i utlandet. Det blev Film, TV & Drama studier på The University of Roehampton i London, där jag pluggade min Bachelor of Arts mellan 2001- 2004. Filmavdelningen hade ”riktiga kameror”, gedigna redigeringsbord samt en egen inspelningsstudio och det var först då som jag upptäckte att det var en miljö som jag kände mig hemma i. Jag fick ett par smakprov på riktigt stora inspelningar när jag några gånger jobbade extra som statist i London- ”Shanghai Knights” med Jackie Chan och ”The hitchhikers guide to the galaxy”. Senaste statistjobbet var på inspelningen av ”Dear Alice”. Trots detta har jag aldrig haft några ambitioner om att bli skådespelerska utan tycker det är mer spännande att stå bakom kameran.

Så länge jag kan minnas har jag alltid varit intresserad av samhällsfrågor, reagerat starkt på orättvisor likaså varit väldigt nyfiken på andra kulturer. Min senaste produktion- dokumentärfilmen ”The Voice of Ali” på 10 min, skildrar hur Alis (en mänsklig rättighetsförespråkare från Iran) identitet påverkats av att vara asylsökande i Sverige. Filmprojektet var målet på den praktiska filmkursen på Malmö Högskola (samtidigt som Tove Pils). På den praktiska filmkursen i London valde min grupp att göra en avslutningsfilm, en 10 min dokumentärfilm, om några svenska barns syn på nedskräpning i deras närmiljö samt tankar kring framtida miljöhot (från den svenska skolan i London).

När jag bodde i London var jag fortfarande väldigt förtjust i Köpenhamn, där jag bott tidigare, och sökte mig därför ovanligt nog till Roskildes Universitet under höstterminen det andra året via ett Erasmusutbyte. Där träffade jag min nuvarande italienska pojkvän som kommer ifrån en by inte långt ifrån Napoli, där handlingen av min film ”Vid vägens ände” utspelar sig i.

Jag har spenderat en hel del tid i italien de senaste sex åren och jag fascineras ständigt av de kulturella skillnaderna mellan våra länder samt förundras över de stora kontrasterna i landet. Framförallt mellan (i grova drag) välorganiserade, rika norra italien och kaotiska, fattigare södra italien. Skillnaderna mellan norr och söder märks främst kring Neapel och dess omnejd- de så kallade ”Paesi vesuviano”. Jag har besökt söderns vackraste områden liksom de fulaste, och trots att endast ett par mil skiljer dem åt känns det som att det vore två olika världar. Det sägs att vulkanen Vesuvios närvaro påminner Paesi vesuvianos medborgare om döden, och att man på så vis inte lever för morgondagen...Förutom Vesuvios historiska utbrott har maffian eller rättare sagt brottsyndikatet Camorran (det finns en viss hierarkisk skillnad) satt sina synliga och osynliga spår liksom den katolska kyrkans dogmer. Bland annat har tystnadsplikts mentaliteten, den så kallade Omertán (jag har inte sett eller hört någonting), fått genomslagskraft som i min mening endast skyddar de skyldiga och i många fall romantiseras.

År 2005 tvingade jag min pojkvän till att köra runt med mig för att ta bilder på ”allt det fula” som få vanliga turister ser, dvs. sopor längs med gatorna och utspridda i de få grönområdena som finns. Det var några månader innan liknande bilder publicerades hemma i Sverige då Napolis sopor sattes i brand. När vi hamnade på vägen (fylld av sopor) som uppkallats efter hans talangfulla 14-åriga nästkusin fick jag för första gången höra talas om honom. Hans öde har berört mig djupt och väckt en massa frågor hos mig och i jakten på den centrala frågan vad hade lett honom dit har historien växt fram och slutresultatet är en blandning mellan fiktion och verklighet.

Filmens tema är drömmar- att vi alla bär på en dröm- och hur hoppet om att kunna förverkliga dessa drömmar påverkas av omgivningens förväntningar och de normer som råder. Ibland kan drömmen verka onåbar och även förträngas för att sedermera bli bortglömd. Att gå sin egen väg, speciellt för en tonåring, kan te sig extra svår i en miljö där lycka och framgång, i en i detta fall en sub- maffia miljö, mäts i pengar och makt (det sätts oftast likhetstecken mellan pangar och makt) vilket även ger dig respekt.

Mitt mål är att undergräva ett av de klurigaste Napolitanska ordspråk som jag lärt mig ”per fare I’onesto devi prima fare il disonesto”. På svenska blir det någonting i stil med ”För att kunna vara hederlig måste du först vara ohederlig” .