Det är väldigt uppfriskande med "outside perspective", inte minst i ett land där många av normerna för filmproduktion, filmfinansiering, marknadsföring och dramaturgi inte sällan ligger i vägen för att svensk film ska kunna utvecklas, få mer publik och hitta nya sätt att verka på. Så när de amerikanska långfilmsproducenterna Christine Vachon & Ted Hope gjorde en mini-turné i Norden för att försöka banka in lite amerikanskt indie-vett i den svenska filmsfären, med besök i både Köpenhamn och Stockholm, så tog man tillfället i akt att medverka. Vachon har producerat filmer som "One Hour Photo", "I´m Not There", "Boys Don´t Cry", "Happiness" och "I Shot Andy Warhol" medan Ted Hope bl.a. har producerat "Thumbsucker", "21 Grams", "American Splendor", Oscar-belönade "In The Bedroom" och Ang Lees "The Ice Storm". Alltså några av den amerikanska independentscenens tungvikstitlar. So when they speak, you listen.

Många av Vachons och Teds uttalanden under dagen blev nära nog chockerande i relation till frånvaron av liknande befästelser från svenska långfilmsproducenter. Aldrig har jag hört en filmproducent tala lika visionärt om filmskapande, en producents roll och ansvar, som dessa två. Kanske har det att göra med deras inneboende grandiositet tack vare deras amerikanska kulturella identitet; kanske kan man finna förklaringen i att de tack vare sin omfattande produktionsvolym har fått möjligheten att införskaffa sig erfarenhet, och därmed även tvingats att skapa personliga resonemang och ställningstaganden som det är nära nog omöjligt för en svensk långfilmsproducent idag att göra eftersom man är alltför upptagen av hur man ska söka statliga och regionala samproduktionsmedel och hålla likviditeten flytande, än att bemöda sig med visionära resonemang om deras ansvar som makthavare. De enda visionära debatterna jag kan dra mig till minnes från filmproducenter har varit några könspolitiska floskler på samma Cineteket-seminarium som hållits flera år på raken på filmfestivalen i Göteborg. Eller så är det helt enkelt att ett litet land som Sverige inte har möjlighet att husera en indie-nivå i sin filmproduktion. Gapet mellan den överfinansierade fabriksproduktionen i Beck- och Wallanderland och svensk lågbudgetfilm med aspirationer på överförjävligad realism gör att det, överraskande nog, inte finns ett mellanläge i landet lagom. Vill man göra något som liknar den amerikanska independentscenen med raka historier utanför en mainstream-estetik och med moraliska, problembaserade historier, så får man nog leta länge efter både bifall och hejarop.

Så när Vachon säger att "you have to have a mission as a producer" så blinkar man lite extra med ögonen och spänner öronen. Sa hon verkligen det? Glädjetårarna börjar nästan falla då hon konkluderar: "You have to take a curative responsibility of the art of film." Detta utvecklar hon med att påminna om producentens ansvar i relation till filmhistorien och de talangerna som skapar verken. Sentensen är korrekt - om man nu ändå ska spendera så mycket pengar och tid och energi som en långfilm kräver, varför ska man då inte enbart göra filmer med potentialen att förändra människors liv SAMTIDIGT som de erbjuder förströelse OCH man kan tjäna pengar på det. Hennes bitvisa uppgivenhet ersätts ibland av en bländande övertygelse om att kvalitet måste löna sig i längden.

Men inte ens kvalitet och framgång inom den amerikanska independentscenen räcker längre. Vågen som började med Quentin Tarantinos "Pulp Fiction" ("after that, everyone seemed to want to be in independent production") har tack vare det senaste årets finansiella implodering gjort att man tvingat söka sig nya vägar. För "money has personality", menar Vachon, och konstaterar att samtliga tidigare gångbara finansieringmodeller har i stort sett försvunnit. "I spend 30% of my time, chasing money that will never come to me." Tidigare investerare är bankrutt eller ointresserade av att agera riskkapitalbanker och nya investerare finns att hämta i de yngre miljonärerna vars intresse i filminvestering inte nödvändigtvis är av affärsmässiga skäl, utan bottnar i en önskan om filantropisk verksamhet eller statushöjning. Det vi ser framför oss är helt nya finansieringsmönster. Om "money has personality", så undrar jag vilken personlighet det svenska skattefinansierade stödsystemet har... Så när Vachon påpekar att "generally it takes three years until a film is starting to make back its investment budget" så förstår man också vilken "up hill battle" det har blivit. Om det var jobbigt innan, så är det nära nog "bloody murder" att göra sitt jobb nu. Hon fortsätter med att konkludera, i andan "anything is fair in love and war" att "any way it (filmfinansiering, skrib komm) can be done these days, is a good thing." Och samtidigt som det blir svårare att dra till sig pengar, så förändras också producentens roll och utökas med distributionsansvar. Some Hope säger, angående sina senare filmer, är att "I was looking to produce the distribution." Konklusionen är att om man vill att människor ska se ens filmer och därmed kunna tjäna pengar på det, så får man också identifiera ens films marknadspotential. En hisnande tanke i Sverige när producenter slutar tjäna pengar under första inspelningsdagen. "The definition of what a producer actually does has changed. Rapidly. What we´ve seen is that we´ve started to look at how we can produce the distribution. In the collapese of everything... Anything can happen", säger Hope.

Vachon och Hopes besök vittnar om ett intresse av andra vägar. Hon erkänner själv att "many of the models of film production and film financing, applicable to the US and Canada and parts of Europe, are probably not possible within the confinements of your system in your country". Men å andra sidan - om vi inte drömmer om ett annat filmfinansieringsklimat än det vi har idag... Hur ska vi annars kunna ana vilka andra tänkbara produktions- och finansieringsmodeller vi skulle kunna ha istället? Det krävs uppenbarligen en Vachon & Hope för att få klarhet.

Csaba Bene Perlenberg

Csaba är en av talangerna på BoostHbg i satsningen "Talang Skåne". Hans resa till Vachon & Hopes workshop, och annan kursverksamhet, bekostas av talangsatsningen.

Du kan läsa mer av Csaba i hans blogg här.