Jag och min producent Helene Granqvist har varit på Film Camp i Norge och manuskursen Sources 2. Med mig hade jag mitt första långfilmsmanus som går under arbetsnamnet ”Son till en son”som jag började skriva på när jag gick en 1-årig manusutbildning på Broby Grafiska 2008. Mitt arbete har dock legat nere ett tag då jag själv fått en son.

Filmen är en svart komedi och min inspiration kommer från egna och många andras erfarenheter av en frånvarande far. I filmen träffas far och son när farfadern är på väg att dö och de tvingas mötas mitt i en relation de aldrig levt ut. Jag räknar med att ha ett första utkast färdigt under det kommande halvåret.

Sources 2 samarbetar med olika lokala aktörer och anordnar återkommande workshops på olika ställen i Europa. Den här gången var det alltså på Film Camp i Norge. Platsen är en gammal militärförläggning som byggts om till just vad det låter som, ett ”film camp”. Med berg och svindlande natur, längre norrut än Sveriges nordligaste punkt, hyser Film Camp både studio, restauranger och övernattningsmöjligheter. Förutom deltagarna vid manusworkshopen, trängdes även ett norskt filmteam som var i färd med att spela in ett norskt kriminaldrama, i barackerna.

När man söker Sources 2 ska man ha minst ett treatment på 15 sidor och gärna ett första utkast av sitt projekt på engelska. Sources 2 är verkligen den perfekta platsen för den som vill fördjupa sig i och utveckla sitt manus. Tre grupper med fyra projekt i varje, som under ledning av varsin dramaturg arbetar med varandras manuskript under åtta dagar. Alla manus har skickats ut några veckor i förväg, så man förväntas vara väl insatt i sina gruppmedlemmars projekt när man anländer. I vår grupp deltog förutom oss, ett spanskt, ett tyskt och ett franskt projekt. Vi hade också en observatör, Sandra Breethens, som arbetar som dramaturg på holländsk TV.

Projekten som behandlas är ofta ofärdiga embryon som är känsliga och i stort behov av näring och omsorg. Ibland slutar det med abort, inte sällan går man över tiden flera månader eller år, men för det mesta förlöses ”barnet”. Det är viktigt med en lyhörd och stark gruppledare, annars riskerar man att falla in i mindre konstruktiva diskussioner. Vår grupp leddes av Louise Gough, ursprungligen från Melbourne men nu boende och verksam i New York. Louise var den typen av ledare som kunde föra oss framåt med bibehållet fokus. Det var högt i tak, bra och dåliga idéer avlöste varandra i högt tempo. Louise kunde gå rakt in och fråga om den uppkomna idén var av något intresse för den berördes berättelse. Var svaret nej så gick vi raskt vidare.

Processen började med att varje deltagare fick berätta övergripande om vad man förväntade sig av kursen. I mitt fall handlade det först och främst om att få min struktur på plats och att utveckla mina karaktärer ytterligare och det visade sig att de andra i min grupp hade liknande mål.

Därefter hade vi en session där alla fick kommentera varandras berättelser och beskriva vad de upplevt vid läsningen av dessa. Författaren själv fick då inte kommentera eller gå i svaromål. Jag fick många aha-upplevelser. Det var både smärtsamt och spännande att höra vad andra upplevt när man suttit ensam med sitt manus så länge. ”Hellre nu än i biosalongen”, upprepade Louise som ett mantra.

I vår grupp hade tre av fyra deltagare sökt med ett treatment, medan den fjärde hade kommit några versioner in i manusform. Den deltagare som ansökt med ”färdigt” manus var den som sov sämst på nätterna. Omvälvande och inte sällan relevanta förslag om att byta huvudkaraktär, spelplats eller tema blev märkbart besvärligt för denne. Louise berättade att många av de som kört fast, hade återvänt till outline, treatment, step outline eller annat format med bättre överblick och utan lika många ovidkommande darlings.

Under följande två dagar arbetade vi med ett projekt i taget, vilket var ganska omvälvande både för mig och för de andra deltagarna. I princip alla fyra projekten drogs upp med rötterna och överflödigheter och ovidkommande ingredienser skakades bort. Kanske bara tillfälligt, men i just detta skede var alla projekt i behov att renodla berättelserna och att koncentrera sig på kärnan och det man tycker är viktigast.

Jag upptäckte att det gav min egen berättelse mycket när jag försökte förstå och helhjärtat gå in i de andra berättelserna. För några dagar sedan fick jag ett e-mail från en av deltagarna i min grupp. Hans far låg på sjukhus och var illa däran, och han hade tänkt mycket på John, huvudkaraktären i min berättelse. Han ville dela med sig av sin upplevelse och hoppades att den kanske kunde tillföra något till min berättelse. Jag blev både rörd och tacksam. Våra projekt är väldigt olika, men de har även många gemensamma nämnare, vilket kanske inte så konstigt då de alla är sprungna ur djupt mänskliga behov.

Vi var nog alla ganska förvirrade ett tag och antagligen är Sources 2 ett ställe där man brukar bli det, för dag 5 var det utflykt. De andra två grupperna, varav en med fiktions- och en med dokumentärfilmsprojekt bestod av deltagare från ytterligare åtta länder. På det hela taget var det generösa människor, dokumentärfolket möjligen lite mer jordnära och fiktionsfolket något mer poserande, men bra folk. Utflykten var en välkomnande paus från konferensrummen och innehöll besök vid berg och forsar, samt en manskör som sjöng folkvisor i en grotta. Dagen avslutades med en turistig och något konstgjord middag med traditionellt (ut)klädda samer.

Under veckan hölls också ”Master class” med den tyske producenten Peter Rommel och den argentinske regissören Gaspar Noë. Intressant, men kanske lite märkligt val av föreläsare, med tanke på att ingen av dessa är kända för att använda manus i en mer traditionell bemärkelse.  Eller så var det just det som var poängen?

De avslutande dagarna handlade om att förbereda sitt arbete inför de kommande tre månader innan vi träffas igen för Session 2. Inför detta möte ska man helst ha ett första manusutkast klart, men om det är för tidigt är det OK med ett omskrivet treatment också. Vår grupp ska träffas i Berlin i mitten av oktober. Fram till dess har vi i princip obegränsad tillgång till Louise som dramaturg, och vi kan både skicka texter för feedback och ha långa skype-sessioner. Jag kan varmt rekommendera Sources 2 om du känner dig ensam och vilsen i din berättelse. Ensam och vilsen kommer du nog delvis fortsätta att vara, men åtminstone tillsammans med någon.

Hampus Linder