Efter de fantastiska Talangdagarna under Bergmanveckan på Fårö så stannar jag kvar ett tag på Gotland. Jag passar på att gå på ett seminarium som Svenska Filminstitutet ordnar på Almedalsveckan i Visby. Titeln är "Det svenska filmundret - ett resultat av svensk filmpolitik?".

Det är ett ganska spretigt seminarium där deltagarna kommer upp i tur och ordning och pratar en stund med moderatorn Andrea Reuter.

Först möter vi SFIs chef Bengt Toll tillsammans med chefen för produktionsstöd; Charlotta Denward. De börjar med att hylla den senaste tidens framgångar för svensk film internationellt och är stolta över att Sverige exporterar så många talanger; inom regi, skådespeleri, manus och inte minst färdiga filmer. Bengt och Charlotta önskar att det nya filmavtalet som förhandlas fram just nu kommer att inkludera fler parter, tex. bredbandsoperatörer. De säger också att det måste till minst 100 miljoner kronor mer för att den svenska framgångsvågen ska kunna bibehållas.

Sedan kommer den engelske filmindustri-analytikern Jonathan Olsberg upp på scen. Han berättar kring sin undersökning om filmens påverkan på ett samhälles ekonomi, kultur och sociala välmående. Jonathan pekar bla. på hur viktig inverkan film har på människor när de väljer turistmål och nämner att de flesta kineser som studerar i Storbritannien valt att göra det efter att ha sett Skruva den som Beckham. Olsberg säger att film är unikt på det sätt den kan ta hand om och utveckla talanger och nämner att många länder nu ser stöd till talanger som ett framgångsrikt koncept för sin filmnäring.

Helena Danielsson på Hepp Film berättar om skillnaderna i den svenska och den internationella lanseringen av sina filmer Det enda rationella och Svinalängorna. Helena tror att framgången för svenska filmskapare ligger mycket i att de vågar vara unika och personliga, när vi redan kommer från ett litet och udda land.

Sören Staermose på Yellowbird som producerat Milleniumtriologin berättar om den ovanliga framgångssagan. Filmerna har dragit in 2,5 miljarder kronor hittills och garanterat bidragit till Stockholms 3%iga ökning av turism. Ungefär var femte år får SFI tillbaka de pengar de delat ut i stöd och 2010 hände det igen tack vare Milleniumfilmerna.

Sist upp är Michael Nyqvist som precis spelat in en Hollywoodfilm och pratar om skillnaderna mellan att skådespela i Sverige och USA. Den viktigaste skillnaden ligger i att skådespelarna i Sverige kan gå till inspelning utan att vara förstörda och rädda, vilket han upplevt många gånger i USA där det finns större budgetar men också mycket mer hierarkier och konkurrens.

Alla talarna får frågan om de tycker att det offentliga filmstödet behövs och alla svarar med rungande Ja! De är alla eniga om att Milleniumfilmerna och Svinalängorna inte hade blivit av annars och att Michael Nyqvist inte hade haft några jobb.

För mig känns det här seminariet väldigt annorlunda från de samtal som brukar föras i liknande sammanhang. Vi filmare definierar ju, och får oftast vår verklighet definierad som väldigt svår och tuff, där pengar är en ständig bristvara och varje produktion är en kamp för att hålla sig över ytan. SFIs seminarium visar på en problemlös bransch som skapar "filmunder". Jag vill bara sluta ögonen och drömma med, för jag tänker att SFIs syfte med seminariet är gott. SFI vill hylla det svenska unika systemet med statligt filmstöd och visa upp för politikerna vilka framgångar det ger inom många områden i samhället. De vill uppmana politikerna att fortsätta satsa, och satsa mer. Det är väldigt goda intentioner men inte ens SFI kommer ifrån det klassiska problemet; publiken. Vilka är vi som sitter och lyssnar? - Självklart redan invigt filmfolk. Politikerna som beslutar om Sveriges filmframtid föredrar nog en skönare fåtölj ute i Visbysolen.

Klara Levin
5/7 2011